unsan

Läser en bekants blogg o får en stor klump i magen. Tårarna börjar rinna och jag kan inte ens tänka mig hur hon lider. Det hon gått igenom måste vara bland det svåraste man kan vara med om. Att bli lämnad i sin ensamhet med en liten familj att ta hand om i vardagen. Nä usch. Jag ryser. Tårarna rinner. Det enda jag tänker är "tänk om...". Tänk om det skulle hända oss? Tänk om vi skulle behöva vara med om nåt sådant. O så gråter jag igen. Livet kan ändras så otroligt fort och ändå så tar man inte vara på det man har. Man strävar efter att få det "bättre" hela tiden. Men vad är det som säger att det blir bättre om man inte hinner med att stanna upp och titta på det man har och faktiskt vara nöjd över det? Jag har börjat tänka mer o mer över livet och hur det ser ut o skulle kunna se ut. Mycket tänk om döden o hur anders eller jag skulle klara oss om den andra gick bort av någon anledning. Mycket praktiska saker. Och tråkiga saker.