unsan

Igår kom det ett brev på posten. Från kommunen. Agnes har fått dagisplats! Hjälp! 28 januari börjar hon på Bitbocken i Smedby. Min lilla bäbis?! Jag både längtar och har ångest! Vart tog tiden vägen? Den bara sprang iväg och kommer aldrig mer tillbaka. Jag kommer aldrig mer få vara hemma med ett litet knyte igen. Ett skrynkligt litet knyte som förlitar sig helt o hållet på en annan. Hjälp! Nu kommer det vara vardagspyssel för hela slanten igen. Jag torkar mina tårar och tänker framåt igen. Jag har ju längtat efter att få bli Jenny igen. Att få vara någon annan än bara mamma hela tiden. Men varför känns det så sorgligt? Det känns som jag har sålt smöret samtidigt som... Ja jag vet inte, samtidigt som jag köpt det! Förstår ni vad jag menar?