När hjärtat brister
Än har inga tårar fällts. De kommer nog. Senare. Senare när jag sitter själv i soffan o filurar samt mumsar jordnötsbågar fast jag intalar mig själv att jag försöker gå på nån slags lchf-light. Det går sådär.
När vi ansökte om dagis så skrev vi vilka tider det gällde. Gissa om vi blev förvånade att INGEN fröken på Agnes avdelning finns kvar den sista halvtimmen som hon är där?!
O när jag ifrågasätter det så säger de att de inte visste så de valde en modell från en annan förskola. Eh?!
Så nu får hon vara på frita den sista halvtimmen med personal hon inte känner. Eh?! Vad hände med att barnen ska vara så trygga?
Jag pratade med dem i går o sa att jag inte tyckte det kändes okej o då säger en av fröknarna att hon är kvar den dagen då de ändå ska ha ett möte och att de ska träffa den personal som ska vara kvar. Okej. Kändes rätt bra.
MEN DET KÄNDES FAN INTE OKEJ IDAG NÄR AGNES VAR HYSTERISK HOS NÅN SOM VARKEN HON ELLER JAG TRÄFFAT!!!! Jag har sett henne sådär kanske tre gånger innan. Helt förtvivlad! Då hade hon bl.a ramlat ur vagnen! Men helt jävla hysterisk hos nån tant, som säkert är jättetrevlig o rar, bara för att personalen på hennes avdelning har lagt schema efter nån annan förskolas modell känns inte okej!
Men så vill jag ju inte stöta mig med dem. Jag lämnar ju det finaste jag har i deras händer, vem vet vad de gör mot henne om de blir arga på mig? Gaaaah!!! Varför kan inte allt bara vara smärtfritt?
Hur hade ni gjort?
